När vi lämnade Amsterdam hade vi precis fått ombord 30 nya jungmän som mestadels bestod av tyskar, fransmän och spanjorer. De mönstrade på klockan 8 och klockan 10 lämnade vi kaj för att gå mot Bremerhaven. Precis när vi hade lagt loss kom det två tyskar rusandes efter på kajen som fick komma ombord när vi la till innan slussen som skiljde kanalen från havet. De oerfarna jungmännen hade inte haft någon klätterträning så därför blev det allemanstörn och de erfarna jungmännen fick reva och beslå blindan, focken och storen i stormen.

Under de två dygnen mellan Amsterdam och Bremerhaven spenderade många tiden med att mata fiskarna, sjösjukan flödade. Eftersom det var en så kort etapp så blev det inte så mycket utbildning för de oerfarna, mest stå på post och dra där det behövdes.

Det blåste och rullade så mycket att man fick vara fyra personer på rodret, dessutom så var stormasten inte tillräckligt sträckt och bidrog till rullningen ännu mer när den stod och svajade så mycket att man nästan var rädd att den skulle gå av. Vi gjorde en nödsträckning genom att svikta storvanten med bommar på utsidorna som vi surrade ihop med varandra och sträckte ihop med taljor och kapstan. Det fungerade riktigt bra och stormasten svajade bara ut ungefär två meter för mycket åt varje håll nu istället, det såg dessutom väldigt intressant ut och gjorde möjligheten att ta sig runt på däck utan att snubbla över tampar till en lite större utmaning. Kanske ska lägga till att vi hade ungefär 18 m/s och upp till 24 m/s i vindbyarna.

Då jag var styrbordare (12-4) så somnade jag i stormen och vaknade lugnt förtöjd vid kaj i Bremerhaven runt lunch. Vi hade en sista uppställning innan de nya skulle åka hem, det var första gången vi hade en fulltalig uppställning på hela resan. De som legat under filtar i två dygn reste sig upp, tackade för en fin resa och ranglade iväg med sin packning längs kajen.

Skepp O’hoj!
Trix