OMG! Så mycket jag och Knep (aka Trix) har handlat idag. Jag har shoppat mig lycklig!
Så vi började med att gå på jackjakt eftersom det var nästan hela anledningen till att åka in till Kungsbacka stad denna ljuva höstdag. Först var vi på Casels och jag hittade en fanstastiskt fin liten midlejacka i grått, den ropade mitt namn med änglaröst. Sedan fortsatte vi tvärs över gatan till C&C där jag (är extremt stålt över migsjälv) undvek att köpa en fin olikgråfärgad sjal som hade passat perfekt till jackan men därremot köpte 4 par supersöta trosor.

När vi kommit till Kungsmässan fortsatte vi jackletandet eftesom syftet var att ha en vinterjacka som jag kan leva i om denna vinter nu blir den kallaste på 1000 år som någon gubbe för SMHI har förutspått.
-Jag hittade jackan, men la undan den så jag skulle slippa springa runt med tre jackor när vi shoppade.
Sedan hittade jag ett par supersöta stövlar, och ett par till, men köpte bara ena paret. Trix ville in på H&M så där köpte jag en fin väst, sedan gick jag tillbaka till Intersport och köpte jackan. På vägen hem lyckades jag få småvalkar i händerna av alla kassar. Kan tilläggas att jag då hade fått en kasse av Knep med ett par gammla jeans som tydligen var mina, jag blev i alla fall glade för de passade. I kassen låg också en väska och ett par arbetsbyxor så ni förstår att jag släpade runt på mycket.

Tack gode gud att släpandet bara var till och från bussen.

På tal om buss så åkte jag en bus som lät (inte brummade utan lät) som 7 motorsågar och set stod inte STOP på skylten utan WAGEN HÄLT! Det är andra gången dethär händer. Jag blir lika glad och tysktalande varje gång! =D

Massa Kramar i den fina hösten från Bell, Lady Cap'n Bell!

Haha. Sex dagar sen senaste inlägget. Gött.

I februari ska jag åka till Thailand i två veckor. I Mars ska jag åka till Japan och hälsa på Björn som flyttar dit i ett år. Tills dess ska jag ta körkort, tjäna pengar som jag ska spendera på resorna, dansa och lära mig sy segel.

Vi var faktiskt och övade på att sy idag och det blir ju bara bättre och bättre, stygnen blir jämnare och likare vilket är väldigt positivt! På tisdag ska vi börja sy våra riggpåsar och om de blir fula ska vi ge bort dem och göra nya snygga. Haha.

Ciaoaoo!
Trix

Oj, hej. Lever jag?

Det kan man ju undra med tanke på hur otroligt länge sen det var jag överhuvudtaget visade mig på den här bloggen. Nu är det iofs jag som har skrivit ett av inläggen från seglingen, med tyskarna och det, men det är inte jag som har lagt upp det här. Anyways, jag har varit ute på det blå sen den 10 augusti och innan det jobbade jag just about every day i veckan så det sista jag tänkte på var att skriva här.

Idag är det den 17 september, det betyder att jag har varit avmönstrad i ganska exakt sju dagar. En vecka. Jag är inte tillbaka i verkligeheten än, jag har inget för mig på dagarna, i alla fall inte i stil med skola eller liknande. Jag kör bil, jag roar mig, jag jobbar lite, jag dansar. That's about it. Tänkte lista ut hur de närmaste åren ska se ut nu men det kommer antagligen finnas flera olika alternativ som alla är lika lockande, samtidigt som det kommer finnas de som är ogenomförbara atm och de som faktiskt går att göra. Vi får se vart livet tar mig helt enkelt. Nu ska jag städa mitt rum vars golv har fallit offer för all min packning.

So long mfs! :D
Trix

Det är otroligt svårt att hitta tid till att uppdatera bloggen när det händer så mycket annat runt omkring. Dagen efter att jag och Trix mönstrade av Ostindiefararen ringde telefonen och vi åkte iväg till Kvartsita för att segla med en 8klass från Sotenässkolan. Direkt när vi kom hem igen var det bara att åka tillbaka till Osten för att jobba med guidning och öppet skepp. Därefter har vi haft två dagar i Götet för att handla och dansa. Vi har föresten börjat med magdans och afrikansk dans nu, superduperkul!! I måndags tror jag det var så lyckades jag springa på Maria och Kent som hade sökt sig till Götet för en dag.

Ikväll ska jag åka till Hönö för att provdyka, och sen ska jag tillbaka till Kvartsita och segla med en annan klass från Sotenäs. På fredag kommer jag hem för ett par timmar och firar mammas födelsedag och sedan bär det av till Osten igen för arbetshelg!

Det häner mycket och jag ska göra mitt bästa för att uppdatera! :D
Kram Bell

Midskepps privata dygn påbörjades med en brandövning efter Lunch. Alla for i flygande fläng upp på väderdäck. Vi visste att det var en övning på gång, men man blir alltid skärrad när det väl händer. När klockan blev fyra gick vi på våran eftermiddagsvakt. Fantastiskt väder, strålande solsken och lagom mycket vind. Större delen av vakten beslog blindorna ute på bogsprötet och passade på att visa upp sig från sin bästa sida.

(Nu ska ni föreställa er ett gäng som hänger dubbelvikta över en pinne med gumpen upp i vädret till allmän beskådan för resten av skeppet)

Efter vakten var det dags för etappens obligatoriska visning av filmen ”till Kina och hem igen” Ett måste för alla nya, och ett tillfälle för dem som var med att pösa över ordentligt.
Midskepps gick under däck tidigt och somnade sött i sina kojer.
Lagom till fyra gick en trött styrbordsvakt och lade sig och en nästan lika trött midskeppsvakt gick på.

Ljumna vindar och en stor stjärnklar himmel fick liv i oss. Längre fram på vakten, ungefär vid sextiden, exploderade horisonten i ett gyllene fyrverkeri och lilarosa molntussar. Vi höll på att spola och skrubba däck och tog en paus framme i fören för att vänta in solens första strålar.

Under skrivandet har vi fått sällskap av några vaktkamrater med tekoppar. Mastskepparassistenten Andy kom ner hit nu och frågade: Hur många tjejer behövs det för att blogga? (Vi sitter 4 st här). Tystnaden bredde ut sig i några sekunder. Svaret blev: Hur många mastskepparassistenter krävs det för att döda en stämning? Vi skrattade och sen slog han sig ner och var allmänt dryg, fick massage och tackade.

Det är snart trefika och Vågis har lovat ett dundrande trefika (stora bullar med chokladprickar i) och sen börjar vår nästa vakt, fortfarande strålande solsken och alla segel vi kan ha uppe sitter uppe, storbramen är nere för tillfället men blindorna, stagseglen och de andra råseglen är uppe, vi gör tre knop och befinner oss tre nautiska mil öster om Anholt.

Det var allt vi hade att berätta för den här gången.
Skepp O’hoj från Elin och Bell (Trix och Victoria som moraliskt stöd)

När vi lämnade det festande Bremerhaven bakom oss var jag fullt inställd på att vi skulle tillbringa de kommande dagarna i den stormande Nordsjön. Sedan jag mönstrade på dagen innan avfärd hade jag hört så många skräckhistorier om överfarten från Amsterdam att jag beredde mig på något som skulle kunna bli det tuffaste jag varit med om hittills i mitt liv..

Det var därför med en blandning av besvikelse och lättnad som jag mottog beskedet att vi istället skulle gå genom Kielkanalen. Det var ungefär som att åka höskrinda genom den tyska landsbygden.

Några som däremot enbart var lättade var kockarna. Den som försökt steka ägg i ett kök som skakas av fyra meter höga vågor förstår varför. -Det är väldigt skönt att kunna laga maten istället för att jaga den, Anförtrodde mig mässman Eva där vi stod framme i fören och beskådade fälten som makligt gled förbi.

I den vackra solnedgången på däck satt både vakten och frivakten och njöt av lugnet. Klockan ett på natten, efter nio timmar, lämnade vi kanalen bakom oss och gav oss ut i Stora Bält. Midskeppsvakten, som jag tillhör, gick på sin nattvakt tre timmar senare. Det var stjärnklart och god vind.

Medan de andra satte segel ägnade jag mig åt att försöka erinra mig hur kompassen fungerade borta vid rodret. Ibland kan jag svära på att skeppet har eget liv och gör allt för att reta mig. Styrbord! sa jag åt roder tvåan. Skeppet drog åt babord.…Nähe, en halv pinne mer åt styrbord då. Hon drog åt babord. Då väntar vi väl lite så kanske hon planar ut av sig själv? Hon fortsatte att dra åt babord. -Men för hel##te Styrbord! väste jag i ren frustration, utan att röra vid ratten. Woooom! Kompassen drog plötsligt långt förbi kursen åt styrbord. Nej! babord igen!  Tjöt jag. Tur att det var mörkt. Efter en kvart fick jag slutligen kläm på det och höll henne stadigt tills avlösningen.

Jag fick bli frälsis istället. Man står på Soldäck och håller uppsikt så att ingen faller överbord, om någon nu mot all förmodan gör det så ska man bröla ”Man över bord!” allt man har, och slänga i en livboj och en självuppblåsande gummiflotte efter personen.

Men detta är alltså ytterst ovanligt. Väl på plats fick jag beskåda en av de vackraste soluppgångar jag sett. En gyllene himmel över ett glittrande morgonpiggt hav.

Vaktkamraterna Bell och Trix stod vid relingen och beskådade det hela när jag kom ner.
-Är vi lyckliga eller är vi lyckliga? undrade en vindrufsig Bell.

Det kändes som att hela skeppet flög. Undrar just om Kapten Peter Kaaling råkar heta Peter Pan i hemlighet?

Elin Sandberg

Jag åkte till Bremerhaven med Rolle, Cheng och Victoria och efter 9 timmar i bil mellan Göteborg och Götheborg var man äntligen där. Regnet smattrade, vi bar ombord våra saker och tog en promenad längst kajerna för att titta på alla skepp. De mest imponerande för mig personligen var Americo Vespuchi, ett väldigt stort skepp från Italien som jag bara har sett på bild innan, och såklart alla söta holländska bohjortar, eller som vi säger; Flaxbåtar. Var man än gick i hamnen så kunde man hitta spunnet socker i alla regnbågens färger, kinamat, öl och bratwurst. När vi nya erfarna mönstrade på var det efter tolv lediga dagar dags att börja guida igen, fast på tyska. Men när man väl började guida insåg man att det var helt meningslöst, det ända som hände var att man skapade en stor propp och korkade igen floden av människor. I Amsterdam hade vi totalt runt 14 000 besökare och jag gissar att det var någonting liknande här i Bremerhaven. Det var kul att så många visar intresse men det blev lite jobbigt när alla frågade efter skeppsstämpel och alla skulle ha kort på oss när vi åt. Den mening man kan bäst nu är: Stempel gibts am Ausgang (Stempeln finns vid utgången), någonting man fick säga en gång var tionde minut.

Under dagarna sjöngs det massa shantys på de olika scenerna och på kvällstid var det olika band som spelade. Man förtärde olika typer av drycker och dansade hela kvällarna, sen kom man hem och med smått fumliga fingrar satte man upp hängkojen och sov för att vara på uppställning klockan 8 dagen efter.

Under de två sista kvällarna ombord bjöd vi in lite olika människor, först besättningarna från det ryska skeppet Standart och ett franskt skepp vars namn jag inte mins för att mingla lite. Den andra kvällen bjöd vi in kaptener från olika skepp och minglade runt, på kvällen gick vi upp på däck för att titta på avslutningsfyrverkerierna.

På söndagskvällen gick vi från kaj efter någon timma kom vi till slussen som skiljde oss från det stora vida havet.

Kram från Bell

När vi lämnade Amsterdam hade vi precis fått ombord 30 nya jungmän som mestadels bestod av tyskar, fransmän och spanjorer. De mönstrade på klockan 8 och klockan 10 lämnade vi kaj för att gå mot Bremerhaven. Precis när vi hade lagt loss kom det två tyskar rusandes efter på kajen som fick komma ombord när vi la till innan slussen som skiljde kanalen från havet. De oerfarna jungmännen hade inte haft någon klätterträning så därför blev det allemanstörn och de erfarna jungmännen fick reva och beslå blindan, focken och storen i stormen.

Under de två dygnen mellan Amsterdam och Bremerhaven spenderade många tiden med att mata fiskarna, sjösjukan flödade. Eftersom det var en så kort etapp så blev det inte så mycket utbildning för de oerfarna, mest stå på post och dra där det behövdes.

Det blåste och rullade så mycket att man fick vara fyra personer på rodret, dessutom så var stormasten inte tillräckligt sträckt och bidrog till rullningen ännu mer när den stod och svajade så mycket att man nästan var rädd att den skulle gå av. Vi gjorde en nödsträckning genom att svikta storvanten med bommar på utsidorna som vi surrade ihop med varandra och sträckte ihop med taljor och kapstan. Det fungerade riktigt bra och stormasten svajade bara ut ungefär två meter för mycket åt varje håll nu istället, det såg dessutom väldigt intressant ut och gjorde möjligheten att ta sig runt på däck utan att snubbla över tampar till en lite större utmaning. Kanske ska lägga till att vi hade ungefär 18 m/s och upp till 24 m/s i vindbyarna.

Då jag var styrbordare (12-4) så somnade jag i stormen och vaknade lugnt förtöjd vid kaj i Bremerhaven runt lunch. Vi hade en sista uppställning innan de nya skulle åka hem, det var första gången vi hade en fulltalig uppställning på hela resan. De som legat under filtar i två dygn reste sig upp, tackade för en fin resa och ranglade iväg med sin packning längs kajen.

Skepp O’hoj!
Trix