3 is the magic number
Jag försov mig.

Natten innan hade jag bett mamma att väcka mig då det var hon som körde mig dit. Själv hade jag ställt om min klocka men det hade uppenbarligen inte hon. Detta kom jag på en kvart innan det jag skulle vara där. Det blev att springa ut till bilen och i ilfart flyga ner till båten. Jag kom dit ungefär tio över varav jag blir stoppad av poliser. "Namn och personnummer." Jag gav dem MITT namn och MITT personnummer varav de ger mig Trix namn och nån annan snubbes personnummer. Nej, nej och ytterligare ett nej! Efter tio minuter kommer Gert och Emanuel och säger att det faktiskt är jag och att jag inte är där för att mörda vicepresidenten. "Ja, för du ser ju inte farlig ut." Man tackar, snälle konstapel!

Efter många timmars väntan, och stor nervositet, så anlände äntligen Kinas vicepresident Xi Jinping. När jag stod där uppe i fockmasten så kändes det som att jag hade första parkett över hela eventet. Jag såg alla bilarna köra in på kajen; det var sjukt många! Massa kineser gick ut och Erik som stod bredvid mig frågade, "Vem av dem är det?". "Ja," tänkte jag, "det var en bra fråga." Vi såg inte vem av alla människor det var förrän superkargören Peter hälsade dem välkomna. Där, vid grinden och alla poliser, stod de och pratade för länge. Mina händer hade för längesedan frusit till is och höll nu krampaktigt i veporna. "Jag får inte tappa dem för tidigt. Jag får inte tappa dem för tidigt! Andra gången! Andra gången han slår då slänger jag ner dem. Inte första." Jag kände hur det blev tjärstopp då mina händer också var nertjärade.

Det fanns tre scenarios i mitt huvud: Det första när mina händer blir så kalla att jag inte kan hålla kvar i veporna och tappar dem för tidigt, det andra när det blir tjärstopp och jag INTE kan kasta ner dem alls, och slutligen det tredje när det kommer en stor vindpust och jag blåser ner från råt. I sista scenariot så tappar jag veporna OCH ramlar mot min död. Alltså det sämsta. Dock hade jag ju säkerhetssele men vem vet, den kan ju mystiskt gå av. Jag varnade Erik för att jag kunde vara en aning paranoid. Som tur var så gick allt enligt planerna förutom hissningen av seglet som Jinping skulle göra. Jens och Björn var snabba på att påpeka att det hade fastnat. Om de hade hållit tyst så hade det kanske aldrig märkts så tydligt.

Efter vi hade klättrat ner så ställde vi upp oss inför sång. Det blev helt tyst på däcket när Jinping kom upp från kanondäck. Han gick fram till oss och jag tänkte "Ska jag springa ner för landgången eller bara hoppa över relingen?" Det var ganska skrämmande att träffa honom. Men han tog oss alla i hand, oavsett hur smutsiga vi var, log och sa "Ni hao" på grov mandarin. Jag log och nickade instämmande. Vad skulle jag göra liksom? Nåväl, jag slutade andas för en sekund i alla fall.

Nyckelharpor har blivit en ny favorit och den där tårtan vi fick i slutet var inte så dum den heller! Nu blir det till att skriva det sista på projektarbetsrapporten då jag inte tror jag kan skjuta upp den hur länge som helst.


Varma kramar blandat med glass och lite kattillsats,
Bea