Idag följde jag med moder och moders tre jobbarkompisar på en lång ridtur på Åsens gård. Vi gjorde oss iordning ganska tidigt och hämtades upp i bil. Vi rallykörde på motorväg och skumpade ett tag på landsväg innan vi kom fram. Där träffade vi på höns, katter och hästar, och Madelaine såklart, ägaren och turridningsledaren.

Vi blev tilldelade hästar och jag fick Gniri som betyder kvinnospjut på isländska. Gniri är en före detta tävlingshäst och har gåt i pass och galopp. Vi kom upp i sadeln och tog en vända i paddock där vi fick känna på hästarna innan vi gav oss iväg på en vildmarkstur. När vi lämnat paddocken och kommit iväg kom Madelaine på att vi glömt fikat, så vi stannade till medans hon sprang iväg och hämtade kaffe och bullar.

Vi började i en skog på smala stigar med rötter, barr, löv och en fasligt massa svamp. Uppenbarligen Karl-Johan svamp för Gunilla blev alldeles salig. Vi såg en orm, en massa fåglar och kaniner och en vanlig snigel med skal på, fast i megaformat!

Vi red på långa skogsstigar, öppna fält, på en liten asfaltsväg och på breda fina hjulspår genom skog och mark och allting var helt underbart. Men efter två timmar får man inte bara ganska utan väldigt mycket träningsverk, man blir stel i knäna, i axlarna och man börjar känna en viss hunger när klockan är 14.15 och man inte har ätit sen 08.00. Vi stannade till på en kvarts paus där vi fick kaffe och bullar och sedan var vi iväg igen.

Vi kom ut ur skogen och ett helt fält bredde ut sig, jag som var längst bak i ledet hörde att de framför började småprata upphetsat och peka, där framme såg jag en supersöt ljusbrun hare men tyckte verkligen inte det var så speciellt.

När jag kom lite längre fram såg jag två stora fåglar, som visade sig vara två fina tranor, de lyfte väldigt elegant och svävade ett varv runt fältet innan de flög iväg under ganska gulliga kucklande ljud. Vi fortsatte turen och tog tre längre galoppsträckor där jag fick rida längst fram och leda gruppen, eller ah, jag typ låg 50 meter framför alla andra med tårarna sprutandes på grund av fartvinden medans alla gröna färger flög förbi. En underbar känsla som får en att känna sig fri. Fast jag vet inte vad man ska kalla känslan av träningsverk som börjar göra sig väldigt påmind nu. Typ jag är rädd för att vakna imorron för det kommer göra så fruktansvärt ont.

Nu ska jag i vilket fall som helst sova för jag ska upp och jobba imorron!


KRAM BELL!!