Zoe pustade ut och stängde den tunga dörren efter sig, äntligen var hon klar med reportaget som hon kämpat med i en hel vecka nu. Det var lördag och ingen annan var på jobbet, men hon hade varit där hela natten för att ordna ihop det sista. Hon trippade lätt ner för trapporna mot utgången. Klockan var bara 13.00 än och hon hade hela dagen framför sig. Väl ute på gatan började hon gå längs den och fick en känsla av att den var ovanligt tom, konstigt, det brukade vara full helgrush vid den här tiden i vanliga fall. Hon tittade sig lite suspekt omkring men kunde inte få syn på en levande själ. Märkligt.

Färden hemåt fortsatte och inte heller nu hade hon träffat på någon, inte ens någon som var ute med hunden. Det började kännas nästan kusligt att vara helt ensam på en vanligtvis så folkfull gata. Huset som låg vid vägkanten såg lika tomt ut som stan hade gjort, vilket fick henne att fundera ännu mer. Vad hände egentligen här? Hon tog de sista stegen fram till dörren, försiktigt och tyst. Hjärtat ökade tempot när hon la handen på handtaget och tryckte ner. Dörren gick upp och hon lutade sig lite smått inåt för att se om någon var hemma. Det som mötte hennes blick fick henne att hastigt dra efter andan och backa ut ur huset, allt som fanns där inne var nerrivet och omkullkastat. Hela huset såg ut att vara mer eller mindre vandaliserat. Hon började ljudlöst ta sig fram i hallen och runt om till de olika rummen, allt hon såg var trasiga saker och till hennes förskräckelse även blodfläckar lite här och var. Trappräcket var sönderslaget och trappan knarrade smått när hon tog sig uppåt. Det såg inte bättre ut här, allt låg huller om buller och hon var tvungen att klättra för att komma framåt. Hon stannade till. Andetag hördes från hennes föräldrars sovrum. Hjärtat klappade snabbare än någonsin och hon försökte ta sig fram till dörrkarmen för att kunna kika in, hon snubblade på ett stolsben och det skrällde till när det åkte in i väggen. Andetagen slutade plötsligt och Zoe förbannade sig själv samtidigt som hon tog sig den sista biten fram till dörren där hon nervöst tryckte sig mot väggen. Det började låta från sovrummet igen, tunga och släpande fotsteg som närmade sig hennes plats på andra sidan väggen.

Det lät ljudligt när hon laddade om geväret, ammunitionen var färre i antal än motståndarna. Håret som hängde i stripor längs huvudet klibbade fast mot kinderna när hon hastigt tittade upp. Hon hade hört något. Ljudlöst och snabbt tog hon sig upp på fötter och sedan mot ljudet, det var dovt och knappt hörbart men hon hade lärt sig nu, lärt sig att känna igen deras sätt att röra sig på. Till och med deras sätt att andas. Zoe kikade genom ett av de många hålen i den trasiga väggen och såg det hon visste fanns där, en zombie. Det var en kvinna, äldre än henne själv. Som hennes mamma kanske, i 45års-åldern. Hon såg sliten och trasig ut, som de alltid gjorde. Lika tyst som tidigare tog sig Zoe fram till dörröppningen, riktade geväret mot kvinnan, zombien, och sköt. En ljudlig knall, ett förfärat stön och tystnad. Skottet hade träffat mitt i huvudet, precis där det skulle. För hon hade lärt sig nu att det var enda sättet att döda dem. Det hade gått runt en månad sen hon dödade för första gången, nu var det något som ingick i hennes vardag. Hon hade skjutit hela sin familj, hon hade varit tvungen, det fanns inget annat val. Till en början hade det gjort ont i henne varje gång hon tryckte av, speciellt när det handlade om människor hon kände. Eller hade känt, innan de blev såhär. Nu spelade det ingen roll vem det en gång hade varit, de var alla samma sak för henne. Något hon behövde döda för att överleva.

På dagarna gick hon omkring i staden, samlade på sig allt man kan tänkas behöva och tog det till sitt gömställe. Högsta våningen i huset hon en gång jobbat, där kunde hon låsa och känna sig någorlunda säker. Nätterna var omöjliga, gatorna var helt fulla av dem och det fanns inte en chans att klara sig om man gick ut. Idag var det soligt, hon visste inte vilket datum eller vilken dag, det hade hon slutat bry sig om för länge sen. Hon var tvungen att gå längre och längre varje dag för att hitta ställen som inte redan blivit rensade på saker, idag var det mat hon var ute efter. Efter en stunds letade hittade hon en mataffär som verkade lovande, hon tog en järnstång som låg på marken och krossade det redan ganska sönderslagna fönstret lite till för att sedan skrapa bort tillräckligt mycket glassplitter för att kunna ta sig in. Hon såg sig vaksamt omkring, det verkade övergivet. Hon tog tag i en kundvagn och började lassa den full med allt som fortfarande gick att äta. Mest konserver, alla färskvaror var ruttna sen länge. Plötsligt stannade hon, vände sig snabbt om och hörde samtidigt något rassla till bakom en hylla. Hon släppte kundvagnen och koncentrerade sig istället på ljudet som nu var andetag, men inte sådana som hon var van vid. De här var mycket snabbare och hon kunde nästan känna rädslan mot huden när hon kom närmare, geväret fick visa vägen och riktades mot vad som än fanns där bakom innan hon sakta och försiktigt vände sig själv för att se.

Det hon siktade på var inte en zombie, det var inte en människoätande varelse som inte hungrade efter något annat än hennes kött. Hon tittade förvånat på personen som satt där. Personen tittade minst lika förvånat tillbaka. Det var en kille i hennes egen ålder, runt 19 sådär, han var mager och hade lika slitna kläder som dem men hyn var inte askgrå och ögonen såg levande ut. Detta var första gången hon såg en levande människa sedan en lång tid, innan allt detta hade börjat. De tittade på varandra en lång stund innan hon vände sig om och gick tillbaka till sin kundvagn, fortsatte fylla på den med så mycket proviant som fick plats. Hon stannade till igen och vände sakta på huvudet. Där stod han. Längre än henne och antagligen starkare också, men han såg inte ut att vilja attackera henne som hennes första instinkt att han skulle göra hade varit, istället stod han där och såg på henne med en mjuk om än lite osäker blick. Hon suckade, hon ville inte ta med honom till sitt gömställe. Tänk om han inte gick att lita på? Dessutom ville hon inte behöva ha ansvaret för en till, det räckte gott och väl med att bara överleva själv. Precis när hon lyfte foten för att gå vidare kände hon något på sin axel och hon ryckte till. Ett dovt och kvävt ”snälla” hördes bakifrån och hon suckade igen, ännu ljudligare, innan hon ryckte medgivande på axlarna och gick mot utgången på affären. Han följde efter henne som en svans, hon kastade ständigt vaksamma blickar runt omkring sig. Det hade börjat mörkna och vägen tillbaka var på gränsen till för lång.

Hon gick snabbt, märkte att han hade lite svårt att hänga med trots att det var hon som sköt en överfull kundvagn framför sig. Medvetet ökade hon tempot ännu lite till och hörde hur han började småspringa bakom henne. Hon började höra fler ljud, släpande och rossliga. Ljud hon inte alls ville höra här och nu, det var fortfarande en bit kvar. Hans andetag ökade och han lät skrämd, försökte öka och hinna med men hon var snabb. Första skottet. Zombien trillade ihop framför dem och i en halv sekund stod de orörliga, den var stendöd. Hon ökade takten ännu mer och började nästan småspringa själv, stadigt och beslutsamt. Hon vände sig inte om när hon hörde honom sacka efter ännu mer, brydde sig inte. Det var väl lika bra. Ljuden blev allt fler och kom närmre, de kunde lukta sig till färskt kött och hon kände inte för att hamna på dagens meny. Hon hörde hur killen desperat ropade efter henne, han klarade det inte. Han var för svag och hon hade förlorat allt vad medkänsla hette. Hon fortsatte stumt sin väg framåt och kom tillslut fram till sitt gömställe. Hon stannade utanför dörren och slängde en blick bakåt, han var borta för länge sen och det rörde henne inte ryggen. Hon levde och hon behövde inte dela sin mat med någon.

Den natten drömde hon, för första gången på flera veckor. Hon drömde om honom, killen som hon hade lämnat åt monstren för att hon inte orkat hålla honom levande. Han hade varit så ynklig och försvarslös. Hon drömde om honom, att han satt och tittade på henne. Bara tittade. Han blick var genomträngande och fick henne att känna sig illa till mods. Hon ville skrika åt honom att sluta men fick inte fram ett ljud, rösten svek henne innan hon ens fått fram den. Blicken blev intensivare och hon ville vända sig bort, men kunde inte. Hon var fast i hans ögon. Han såg inte arg ut, inte heller anklagande för att hon inte hade hjälpt honom. Kanske var det just det som gjorde det så jobbigt, han hade samma mjuka och ängsliga blick som när han tittat på henne i affären och velat följa med.
När hon vaknade kändes det som att hon skulle spy, drömmen dröjde sig kvar på näthinnan som en gnagande sten i skon. Dagarna gick och det enda hon kunde tänka på var hans ögon, ögonen hon hade dödat. Hon hade dödat honom. Hur var hon bättre än dem? Hon visste inte var hon skulle ta vägen, allt hon ville var att det skulle bli som innan hon träffat honom. Inga problem, bara överlevnad. Varje gång hon blundade såg hon det igen, igen och igen. En natt när det var som värst och hon inte kunde sova bestämde hon sig för att ta en promenad, trots att hon visste hur farligt det var. Men hon kunde inte sitta där inne längre, det var kvavt och trångt. Hon tog geväret, laddade det och begav sig ner mot staden. Det knarrade lätt när hon sköt upp den tunga dörren och tittade ut, hon räknade till sju på den här gatan innan hon gick ut. Hon tog sig längs vägen under tystnad, lugnt och försiktigt för att inte väcka uppmärksamhet. Hon var noga med att inte komma för nära någon av dem, fick de upp en lukt var det kört. Då skulle hon bli tvungen att skjuta den och det skulle leda till att alla de andra skulle bli medvetna om hennes närvaro också. Hon svängde av på en mindre gata och släppte lite på spänningarna, här var det ingen synlig zombie och de brukade hålla sig på de större gatorna mest. Varför visste hon inte, men så var det.

Ett ljud bakifrån drog henne tillbaka till verkligheten, det var inte läge att sjunka in i drömmar nu, och hon vände sig snabbt om med geväret i högsta hugg. Precis som hon förutspått så var det en zombie. Hon osäkrade geväret och siktade, men något hejdade henne från att skjuta. Kände hon inte igen den där? Hon granskade zombien noga och blev förskräckt när hon upptäckte vem det var, hade varit. Det var killen som hon lämnat. Hon såg på hans långa, smala och trasiga kropp, han var nästan oigenkännlig. Om det inte hade varit för ögonen. Trots att de nu var döda och grumliga tyckte hon sig se honom långt där inne. Han kom närmare. Hon slet sig ifrån ögonen och drog upp geväret igen, hon skulle vara tvungen att skjuta honom om hon ville leva. Döda honom. Igen. Händerna skakade och hon hade svårt att sikta, det kändes precis som första gången, när hon hade haft sin egen mamma som måltavla. Den gången hade hon tryckt av och sett sin mamma sjunka ihop livlös på golvet. Den här gången klarade hon inte av det. Hon tappade geväret och han kom närmare. Hon sjönk ner på marken och en tår rann ensamt ner för hennes kind, ”förlåt” viskade hon, knappt hörbart. Han var över henne nu, grävde in sina tänder i hennes kött. Hon var stum, ville skrika av smärta men kunde inte, hon blundade. Där var han igen. Hans ögon. Sen blev allting svart.